”Pappa, måste vi ta bilen?”

Henrik RådmarkNyheter0 Comments

Lyckan är fullständig. Snön har fallit under natten och faller ännu rogivande, målar den idylliska bilden av en barndoms vinter. Havregrynsgröten är nästan uppäten, tänder borstade och skolväskan packad. Snart står båda barnen i hallen med överdragisar, mössa och halsduk, redo att åka till skolan.

Eftersom det är snö och vi minns hur vi halkade oss hemåt till fots igår de en och en halv kilometerna är valet av transportmedel givet.

Det blir bilen idag.

Som vanligt när snön ligger packad, med is lurande här och där. Barnens cyklar har inga dubbdäck och jag vill naturligtvis inte utsätta dem för risker som jag inte är säker på att de kan hantera. Därför plockar jag ned bilnyckeln från kroken och tittar lagom uppfordrande på dottern och sonen – ”ska vi gå nu då så att vi inte kommer försent?”.

– Ska vi ta bilen? frågar dottern. Hon är tio år gammal och inte särskilt cykelfrälst. I vart fall inte på det sättet att hon längtar ut i skogen på cykeln eller ger sig ut och cyklar i grannskapet bara för att det är kul.

– Eh, ja … det är ju halt ute och …

– Men vi kan väl cykla?

Hon vet att det går
Hon har naturligtvis sett att man cyklar ändå. Trots att det är snö och kanske is på marken. Hon har inte minst sett hur hennes pappa cyklar nästan varje dag. Hon vet att jag kör fyra-fem mil en vanlig dag och även om en stor del av sträckan är sopsaltad vet hon att alla delar inte är det. Hon vet helt enkelt att det går att cykla trots att det råder vinterväglag.

– Men vi har ju inga dubbdäck, protesterar 12-åriga sonen.

För honom är vintercykling helt och hållet villkorat av dubbdäck. Som en naturlag. Jag misstänker att han, liksom många andra, tror att det inte går att rulla en meter utan dubbdäck när almanackan visar december, januari, februari eller mars. Att cykeln liksom magiskt bara viker sig vid blotta åsynen av kall asfalt, snö eller is.

Dottern har en mer realistisk syn på saken.

– Pappa, måste vi ta bilen?

Det är som en mild örfil och den får mig att stanna upp. Jag upprepar frågan för mig själv. Så svårt det är att ta bilisten ur bilister.

– Nej, svarar jag. Det är klart att vi inte måste.

Jag vet ju också att det går utmärkt att cykla på snö och is. Även om man inte har dubbdäck. Man behöver vara lite försiktigare, man kan inte cykla lika fort, måste bromsa tidigare inför kurvor och korsningar. Men det går att cykla.

Bygg in rörelse i rutiner
Barn rör sig allt mindre, visar undersökningar från flera håll. 2015 presenterade myndigheten Trafikanalys resultat av en studie som visar att barn och unga idag cyklar bara hälften så mycket som för 20 år sedan. Centrum för idrottsforskning konstaterade i en undersökning förra året att den gruppen överlag rör sig för lite.

Ett av skälen är att föräldrar skjutsar sina barn till skolan och till fritidsaktiviteter. Man gör det för att hjälpa och ibland av tidsskäl. Man hinner helt enkelt inte följa barnen på cykel eller promenad till skolan.

Det är naturligtvis en fråga om prioriteringar, även om jag inser att det finns situationer som bara inte går att lösa på andra sätt än att skjutsa. Men rutinen borde inte se ut så.

Rutinen borde innebära att barnen – och en själv – bygger in så mycket rörelse som möjligt i vardagen. Inte för att någon Socialstyrelse eller hälsominister eller Cykelfrämjandet eller morgonsoffeexpert eller professor säger det. Utan för att det är det du och dina barn innerst inne både vill och behöver. Vi kan inte prioritera bort grundläggande mänskliga behov som hunger, sömn, sex och fysisk aktivitet. Inte utan att ta skada.

Allt ansvar vilar naturligtvis inte på oss föräldrar. Trafikmiljön måste vara trygg och här är det politiker och trafikplanerare som på många håll behöver göra ett bättre jobb.

Ensam i cykelstället
På barnens skola, liksom vid många andra skolor, råder närmast trafikkaos när stressade föräldrar ska lämna sina bilskjutsade barn tre minuter i åtta. Trafikflödet på villagatorna fram till skolan är också intensivt och på sina håll knappast en lämplig miljö för barn på cykel eller till fots. Hos oss finns det lyckligtvis alternativa vägar som visserligen är något längre, men till större delen består av lugna gator och gång- och cykelvägar.

När vi rullar iväg på våra cyklar, över det mjuka vita uppför den första backen utbrister 10-åringen.

– Vad härligt det blev nu!

Snart står hennes cykel ensam i cykelstället. På andra sidan fotbollsplanen mullrar, bullrar, ryker bilar, slås det i dörrar och ropas ”älskar dig!” innan små människor drar sig mot sina klassrum och stora människor åter sjunker ned bakom ratt och instrumentbräda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *